Idag skulle min mormor Viola ha fyllt 100 år och det slog mig vilka otroliga samhällsutvecklingar hon fått vara med om. Mormor blev 91 år och var pigg hela tiden, trots vissa ålderskrämpor.
Jag minns våra samtal när jag var ensam med henne en sommarvecka när jag gick i högstadiet, vilken ynnest. Tänk om det då hade funnits samma tekniska möjligheter att dokumentera det som det finns idag.
Bara att höra henne berätta om hur det var när hon var liten och växte upp är något som jag minns än idag även om det måste vara mer än trettio år sen. Som en parentes så är det ju nästan svårt att ta in att det är så länge sen när det är så klara och positiva minnen för mig.
Gammelmormor Viola och barnbarnsbarnen i mormors föräldrahem, lätt att bli nostalgisk när man ser fina bilder 🙂
Jag är också så glad över att mina barn fick många år tillsammans med min mormor, deras gammelmormor. Jag vet att hon uppskattade när barnen hälsade på och livade upp. Vid en av hennes födelsedagar så tog jag tåget till Gällivare med barnen som då var ganska små och jag minns att hon blev så glad när barnen sjöng ”Ja må hon leva” för henne. Vilka minnen.
Den som följer mig vet ju att jag gillar ny teknik i allmänhet, och teknik för smidig kommunikation i synnerhet. Tänk om dagens möjligheter för kommunikation hade funnits då, då hade jag passat på att filma våra samtal för att ha kvar som minne av mormor. Några ( eller ganska många ) foton finns i alla fall. Av någon outgrundlig anledning så verkar det som att den äldre generationens relation till kameran var att man inte skulle titta in i den när någon fotograferade. Nästan stört omöjligt att hitta en fin bild på mormor rakt fram ifrån. Men gullig och fin var hon!
Trevlig söndag!