Åsa Ågren Wikström

Är det verkligen så svårt att vara snäll?

Efter en skön promenad i ett vårvintervackert Umeå med strålande sol och några få minusgrader mitt på dagen tillsammans med maken, så kände jag mig lite frusen, ungefär samma som igår. Så jag gjorde samma procedur som då, värmde upp bastun för en stunds avkoppling.

Det är ett ställe som jag sedan barnsben har använt för att låta tankarna flyga och fara precis i vilken riktning som helst. Ibland blir det nästan lite kontemplativt, som idag. Jag har genom alla år funderat på varför det verkar vara så oerhört svårt för människor att vara snälla mot varandra. För den som har läst mina blogginlägg så är det ett ämne som jag hyfsat ofta återkommer till. Mest för att jag verkligen på djupet förundras över att så många verkar ha ett sånt stort behov av att racka ner på andra.

Att vara snäll mot andra ska ju inte förväxlas med att vara mesig eller inte ha en egen åsikt i olika frågor, alls icke. Det handlar mer om ett förhållningssätt till sig själv och sin omgivning. Ju äldre jag blir desto mer förvånad blir jag över samtalsklimatet och kanske i synnerhet hur lätt det verkar vara att slänga sig med förminskande och elaka kommentarer på nätet och i sociala medier.

När man väljer att tacka ja till förtroendeuppdrag så verkar en stor del av omgivningen – eller rättare sagt är det faktiskt en liten men ofta väldigt högljudd klick – som tycker att de har all rätt att bete sig hur som helst mot andra. Helt obegripligt. Här är det nog på sin plats att stanna upp lite och göra tydligt att det inte handlar om diskussion och debatt om VAD eller HUR utan om VEM och hur den personen ÄR eller ser ut.

För jag är ganska säker på att samhällsintresserade personer är positiva till att diskutera sakfrågor och hur man tänker kring att göra vårt samhälle bättre. Nånstans är det väl därför man håller på med det tänker jag. Men det gäller ju inte enbart om man har politiska uppdrag, det är ju en allmänmänsklig grej det där med hur man beter sig mot andra och vad man säger om andra.

Själv trivs jag som bäst när jag kan få hjälpa mina nära och kära med olika saker, den känslan är svårslagen. Det tror jag att de flesta kan instämma i, likaså att kunna hjälpa till med olika saker för vänner och bekanta. Genom alla år så har jag alltid trivts bäst i situationer där jag har möjlighet att kunna lyfta andra personer och se andra växa, det gäller såväl barnen som personer i min omgivning. Att få ha möjligheten att sitta i rekryteringar och få ta del av kompetenta personers tankar är en gåva, likaså att få kunna lämna rekommendationer eller referenser om andra. Sånt känns bra i själ och hjärta för mig.

Som sagt. Snällhet ska verkligen inte förväxlas med mesighet. Snarare tvärtom tänker jag, att säga ifrån om personer snackar skit om andra blir faktiskt lättare och lättare med åren. Vi människor är ju i någon mening flockdjur som vill finnas bland andra och jag gör en stor skillnad på att prata om andra personer och att snacka skit, men jag vet att ni är kloka och förstår den distinktionen.

Jag pratar gärna om andra duktiga personer och vill gärna lära mig av andra inom en mängd olika områden. Ett av mina motton är ju “var dag ny kunskap” och för mig stämmer det verkligen, varje dag kan jag notera något som jag inte visste dagen innan. Det är roligt. Precis som jag får bra energi av att lyssna på och samtala med andra personer, kanske i synnerhet unga människor.

Tänk vad man kan filosofera kring under en värmande stund i bastun så här på en söndagskväll. I natt är det dags för Oscarsgalan i USA och det ska bli kul att se hur det går för filmen “En man som heter Ove”. Jag läste boken för ett par år sen (eller om det var längre sen, tiden går så fort) och redan efter de första sidorna skrattade jag så tårarna kom. Jag gillade hela boken med alla olika vändningar som den innehåller. Mycket läsvärd. Så imorgon får vi se hur det gick för filmen och om det blev någon Oscar för dem. Plus alla fina klänningar som brukar visas på röda mattan.

Trevlig söndag!