Åsa Ågren Wikström

Me too

Att bli dragen i håret samtidigt som den äldre mannen ställde sig tätt inpå mig bakifrån samtidigt som han gnäggade och frustade, i mötesrummet innan mötet skulle starta och när alla andra såg och tittade bort eller ner i sina papper.

Att få kommentaren om ett halsband jag hade på mig med en sten på – “där skulle man ju vilja vara med sitt huvud” samtidigt som han log snett och pekade på mina bröst.

Att nån tror att man blir “glad” eller “smickrad” över att bli synad uppifrån och ned av en äldre man som sedan log och slickade sig om munnen under pågående möte.

Att… NEJ. Bara sluta. Lägg av. Och varje gång under alla år har jag inte orkat säga eller göra något utan valt att ta den enkla vägen att bara le och smått skratta bort det. Kanske mest för min egen skull, jag vet inte. Eller av rädsla för konsekvenserna. Tänkt att jag nog har gjort eller sagt något som fått männen att göra som de gjorde. Inte längre.

Under hela dagen idag har jag vägt fram och tillbaka om jag ska säga något eller inte. Tyvärr tyvärr tyvärr så är det så många kvinnor som utsatts för liknande saker, bara att titta på #metoo i sociala medier just nu. För det finns alltid en risk eller konsekvens av att berätta. Även om det bara är toppen på isberget och att det är viktigt att sätta ljuset på liknande beteenden som är oacceptabla.

Jag har en dotter och en son och önskar hett att ingen av dem ska behöva uppleva liknande saker, trots att jag med förnuftet förstår att det sannolikt inte kommer att bli så. Kanske det är ett steg på vägen åt rätt håll i alla fall, det här med att lyfta frågan och prata om det.

Jag har hittills aldrig mött någon enda man (eller kvinna) som tycker att det är okej att bete sig så mot andra. Och ändå händer det. Igen och igen. Så vad gör vi? Att så många väljer att dela sina upplevelser är ett steg som är stort att ta, fortfarande när jag skriver dessa rader så är det med fladder i magen. För trots att jag har varit med om ett otal liknande händelser sen jag var 16 år, så är det inte ett lätt val. Tankar som “var det mitt fel?” eller “sa jag något som orsakade deras beteende?” eller “vilka kläder hade jag på mig?” dyker fortfarande upp.

Trots att jag med förnuftet vet att dessa mäns beteende måste vara deras eget ansvar, inte mitt.

Jag är så glad och tacksam över så många män som är vettiga och finns i min närhet, det är verkligen inte alla män som beter sig på det sättet. Det känns viktigt att understryka och framhålla.

Trevlig tisdag!