Åsa Ågren Wikström

Hur kan man ens tänka tanken

Påskhelgen har gått helt i vilans och avkopplingens tecken och jag har inte gjort mycket mer än att läsa böcker faktiskt.

Det har varit mer än välbehövligt efter starten på året, som har varit ett av de roligaste men också ett av de mest hektiska hittills. Men tack vare min träning och att jag trivs med mina uppdrag så känns det inte det minsta betungande.

Så länge jag tar mig tid till återhämtning och prioriterar rätt ur mitt perspektiv. Så därför så har det tyvärr blivit något ofrivilligt långt mellan uppdateringarna här på bloggen. Jag vet ju att ni är kloka och sunda läsare så jag tänker att ni förstår det och kanske följer mig i mina andra kanaler för kortare inlägg och uppdateringar. Ja, ni vet som Instagram, Facebook eller emellanåt twitter.

Det har varit upprörande att se nyheterna om de avskyvärda terroristdåden i Sri Lanka och jag har så oerhört svårt att ta in hur människor, låt vara möjligen hjärntvättade i detta fall, ens kan tänka tanken att dra på sig en bombväst och gå in i en kyrka eller på ett hotell och spränga sig själv. Att döda helt oskyldiga människor är ju fullständigt obegripligt.

Eller som i terrordådet i Stockholm för två år sen, sätta sig i en lastbil och kallblodigt meja ner oskyldiga människor.

Alla de familjer, nära och kära vars liv slogs i spillror under några fatala ögonblick. Terrorister som i nåt slags religiöst syfte – och här vill jag kraftigt förtydliga att jag verkligen inte tror att någon religion eller vilken gud man än tror på, på något endaste sätt skulle uppmana till att döda oskyldiga för att de tror på en annan gud – tar sig rätten att bestämma vem som ska få leva eller dö. Orden räcker inte till. Avskyvärt.

Jag är rädd att vi kommer att tvingas bevittna fler liknande illgärningar och samtidigt så vill jag inte vara rädd. För det är ju ett av terroristernas syften, att vi ska vara rädda och begränsa våra liv.

Nåja, jag hoppas att fler istället vill göra något konstruktivt och fredligt för att förändra samhället till det bättre. Som att istället för att prata illa om politiker välja att själv engagera sig. Som ett exempel bara.

Ibland har jag faktiskt tänkt tanken om att alla borde prova på det i nån form, som en typ av samhällelig värnplikt. Att försöka få till en så bra utveckling som möjligt istället för att bara gnälla liksom.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Trevlig tisdag!