Åsa Ågren Wikström

Att vara total nybörjare på något

Oj hörni, så tiden far iväg. Det blev lite längre tid mellan inläggen nu, men det har varit en hel del att göra på sista tiden. Juni månad är redan en vecka gammal och ganska snart vankas en sommar med förhoppningsvis både ledighet och bra väder. Vädret har ju hittills bjudit på både sol och värme liksom regn och blåst. Eller svensk sommar kanske 😉 . Nåväl, så länge vårt efterlängtade ljus är här så är jag nöjd. Nu är det ju knappt mörkt alls, skymning ett par timmar mitt på natten bara. Bästa tiden!

Denna bild tog jag under nationaldagsfirandet förra året här i Umeå, i år tog vi självklart ansvar och höll distansering. 

Sen sist så har det som sagt varit rätt mycket jobb, men jag har tillsammans med maken faktiskt lyckats hålla i en bra regelbundenhet i träningen och det är jag glad över. Både att jobba hemifrån och att ha det mesta digitalt ger ju en hel del bonustid som annars skulle gå åt till resande eller att ta sig till och från möten. Den tiden använder jag till att röra på mig och just den biverkningen av denna annars väldigt märkliga vår är faktiskt inte alls dum.

De kommande dagarna är fyllda med möten, nästa vecka blir det Bryssel med Regionkommittén, Stockholm med SKR och Umeå med Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN). Fast hemifrån såklart. Så precis som vanligt så ägnar jag söndagen mestadels åt att förbereda veckan som kommer och inläsning inför sammanträden. Men jag hade också tänkt se om jag (eller ja, vi – maken bistår ju förstås) kunde byta ut några av våra bukettspireor på tomten. De klarade inte av den tuffa renoveringen av fastigheten för ett par år sen och nu har jag insett att de inte överlevde. Förra året hade jag visst hopp, men vintern tog knäcken på dem. Dock så blåser det kraftigt just nu, så om det mojnar så kanske det blir pyssel på tomten lite senare. Den som lever får se.

Sen sist så har det även varit Mors Dag och mina fantastiska barn skickade denna ljuvliga blomgrupp tillsammans med choklad och ett kort med text som fick hjärtat och ögon att svämma över. Helt underbar! Det finns ju också goda förutsättningar att den håller länge när det är en plantering, så jag får njuta länge av den.

I fredags fick jag min födelsedagspresent i förskott då min fantastiska familj tyckte att jag skulle kunna hinna nyttja den hela sommaren istället för kanske bara några veckor. Jag började reka och fundera på att köpa en mtb (mountainbike) som komplement till min träning redan förra sommaren, men det blev inte av då. Men nu fick jag den i present och oj vilken fin present!

Igår så firade jag och maken nationaldagen genom att ta en långpromenad på förmiddagen i det fina vädret, det var ganska mycket folk ute i rörelse och alla vi såg höll avstånd. När vi kom hem sen så var det dags (ja, då kunde jag inte hålla mig längre) att premiärcykla på min present. Det är ju alltid en härlig känsla – kommer ni ihåg när man var liten och fick en cykel? – att få lära känna en ny cykel. Hur bromsarna tar, hur växlarna funkar, dämpningen i framgaffeln och så det stora eldprovet – att sätta fast skorna och sen få loss dem snabbt.

Man kan ju enkelt konstatera att typ allt är ju bättre än förr på denna front, och ny teknik är ju så mycket bättre och enklare än på 90-talet. Så jag cyklade bara en liten sväng och testade några stigar i I20-skogen både med lite balans och skogscykling. Skorna lossnade enkelt och satt ändå bra när jag trampade, resten får jag öva på. Och jodå, jag passade på att göra ett premiärfall också! Att cykla på smala stigar och balansera mellan två stora stenar på marken gjorde att jag helt enkelt testade att känna på hur det var att falla med cykeln också.

Cykeln klarade sig helt oskadd och själv blev det ett blåmärke på låret bara, så det är ju alls inget att orda om. Små granar, buskar och lingonris är ju rätt mjukt ändå 😉 . Den kommande ambitionen är ju förstås att hålla sig upprätt, men då har jag avverkat rädslan av att falla och kan nog slappna av lite mer nästa gång. Minnet från barndomens skrubbsår efter att ha ramlat med cykeln sitter ju rätt djupt… Så detta var ju ingen fara alls!

Jag ser fram emot att få cykla mer i skogen och det är ett både roligt och bra träningskomplement till löpningen och styrketräningen. Dessutom är det ganska roligt att vara total nybörjare på någonting, och att lära sig något nytt. Jag tänker att det är nyttigt att minnas den känslan i många sammanhang. Plus att det stämmer rätt bra med det ena av mina två motton – var dag ny kunskap. Man kan alltid lära sig något nytt. Det andra är förstås – förändring är det enda som är beständigt.

Tröjan till dottern blev klar tidigare och den skickade jag i paket till henne, jag blev faktiskt nöjd med resultatet och hon också, så då är det ju win-win! Att jag gillar att handarbeta och har hållit på med det sen jag var fjorton år är ju ingen hemlighet och även handarbetet får ju väldans mycket mer tid denna vår. Så tröjan jag stickar just nu ska mamma få och där är bakstycket klart och framstycket är snart halvvägs. Det är skönt att ha lite pyssel i händerna på kvällarna.

Trevlig söndag!