Augusti har börjat på ett fint sätt och snart har halva sensommarmånaden passerat, det är egentligen inte klokt vad tiden går fort. Eller så är det ett tecken på att man har mycket att göra, fast just nu är det enbart lustfyllt med sommarkänsla kvar. Det får man tacka värmen och solen för. Augusti kanske kände att det behövde kompenseras lite för julivädret, vad vet jag.
Jobbet har småputtrat lite grann hela sommaren faktiskt men ännu inte dragit igång för fullt och jag hoppas kunna få till en relativ mjukstart. Det hoppas jag varje år men har inte lyckats så bra alltid 😉 . Nåja, det är bara att försöka och göra sitt bästa med att hålla i sommarkänslan ett tag till.
Sista helgen i juli så tog jag och maken ett impulsbeslut och körde till våra “hemmafjäll” i Hemavan för ett par dagars vandring. Så bra beslut! Det är verkligen så underbart att vara ute i naturen och sommartiden i våra fjäll är så härlig. Ja, vinter också förstås, men det märks tydligt att så många fler nu också upptäcker och vill upptäcka det vi har närmare oss.
Jag pratade med några vänner från södra delen av landet som ville kolla hur nära vi hade till länets fjäll och när jag sa att det tar knappt fem timmar att köra till Hemavan från Umeå (allt i Västerbotten) så blev det en kort tystnad innan det kom ett “ojdå, så långt bort?” 🙂 . Så det här med att den reserestriktion på två timmar som infördes i början av coronapandemin sen ett bra tag är upphävd betyder förstås mycket för oss i norra delen av landet som har längre avstånd till det mesta. Vi pratade faktiskt om just det när vi körde till Hemavan, att vi faktiskt inte skulle ha kunnat göra just det med en tvåtimmarsgräns.
För vår del så blev det ett par dagars vandring i Hemavan längs Kungsleden bland annat upp mot Viterskalet. Vi fick alla väder (förutom snö) på vår tur och även om det förstås är mest behagligt med vackert väder så finns det ändå en tjusning i att det kan vara så snabba väderomsvängningar i fjällen. Det gäller att försöka ha så god koll som möjligt på vädret och ens egna förutsättningar och inte chansa, så är det upplagt för en fin upplevelse i naturen.
Efter närmare trettio kilometers vandring denna gång, så var det nödvändigt att köpa nya vandringskängor. Mina har fått jobba rejält och jag nöter alltid upp skor från insidan (mycket knepigt, men bara att acceptera) så när stoppningen främst i hälarna är helt slut så får man ju tyvärr skavsår och det är ju inte direkt så roligt. Dessutom så började jag fundera på när jag köpte mina kängor och landade i att de har fått jobba i en sisådär elva-tolv år, så man kan väl säga att det var dags för en uppgradering. Men ni vet hur det är med väl ingångna dojor, de vill man inte så gärna byta ut.
Så efter noggrann provning av några olika modeller så landade jag i dessa som jag köpte på Naturkompaniet här i Umeå. Jösses vilken kundtillströmning de hade hela tiden, det märks att många har fått ett intresse (och kanske möjlighet och tid) för att vara ute i naturen. Kul!
Redan för fem år sen så började vi prata om att kanske testa vandringsstavar också, men det har liksom inte blivit av. Förrän nu, och det kan ju hända att stavar på vandringar kan ge en aha-upplevelse 🙂 . Så nu ser jag fram emot hösten och kommande turer ute!
Som ni vet så tycker jag om att läsa och har genom hela barn- och ungdomen varit i det närmaste en bokmal, och nu har jag fått tid till mer lyxläsning igen. Det uppskattar jag verkligen och att maken är likadan gör ju allt lite enklare 🙂 . Jag har läst mycket bra böcker i olika genrer men måste bara få berätta om denna triologi som verkligen sög in mig i berättelsen. Det är Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo som är så väldigt bra. Jag läste den första delen “Jag for ner till bror” på ett par dagar och när jag hade läst ut den i fredags eftermiddag så cyklade jag direkt till Åkerbloms och köpte de resterande två delarna i serien. På lördag så fastnade jag helt och hållet i den andra delen och kunde inte lägga från mig den. Av den tredje boken har jag nu mindre än hälften kvar och i den har jag nästan ransonerat läsningen, bara för att den inte ska ta slut så fort. Så bra!
Denna vecka försöker jag få in lite lugnare starttempo för jobbet för att kunna njuta av det kvarvarande sommarvädret, så förmiddagarna ägnas åt arbete och eftermiddagarna åt att fastna något mindre i mobilen och mejlboxen. Övning ger färdighet, men det är inte alltid helt enkelt. Men jag tror att man har igen det senare under hösten om man låter kropp och knopp få en mjukstart. Det blir nog ungefär så för bloggen också, ni ser att det har varit sommarvila även för den, men nu tänker jag mig att det får så småningom komma tillbaka till normala gängor även här.
Hösten ja, denna härliga årstid som faktiskt är en av mina favoriter. Just i år så blir det nog en väldigt speciell höst, och det återstår att se hur den kommer att gestalta sig med tanke på coronapandemin. Jag hoppas innerligt att alla fortsätter att orka hålla i, hålla ut och hålla avstånd, för allas skull.
Trevlig tisdag!