Grattar sonen och drömmer mig tillbaka lite

Denna dag för 24 år sen var också en kall januaridag, även om det vid det tillfället var söndag och inte tisdag. Jag minns det förstås mycket väl för att det var dagen som jag hade lyckan av att få bli mamma för andra gången. Min son kom till världen den dagen och helt ärligt så känns det inte som att det var 24 år sen. Men som med livet i största allmänhet så gäller det att göra sitt bästa med att uppskatta dagarna och tiden man får. För att tiden rusar förbi, ja det tror jag att fler än jag kan instämma i.

Så idag har jag förstås grattat honom, fast på distans. Han jobbar för fullt och jag hoppas att vi snart kan ses så jag kan få ge honom en stor kram, det går ju inte lika bra digitalt liksom.

Ni vet att jag är mycket glad och tacksam över alla digitala sätt att kommunicera på (som denna plattform till exempel), men jag ser verkligen fram emot att alla får ta vaccin och att vi snart ska kunna börja återgå till ett lite mer normalt sätt att umgås med våra närmaste på. Snart så!

En kall morgon som denna och när jag vaknade med så nära fullständig nackspärr det går att komma utan att det helt har låst sig, så jobbar jag typ varannan minut med att mjuka upp musklerna och försöka undvika att det blir värre. Samtidigt så drömmer jag mig lite tillbaka till en av sommarens löpsvängar ute… I värme och sol…

Nåja, det skadar väl inte att längta och drömma sig bort till lite värme när kvicksilvret sjunkit betänkligt en januaritisdag. Då är det trevligt med bilder som påminner om känslan när solen värmde kropp och själ samtidigt som benen var pigga under en fin löprunda i skogen. Jag tänker att man får göra det man kan, med det man har, där man är.

Förra veckan fick vi en årsmängd snö på ett dygn och sedan dess har snöröjningen jobbat konstant med att röja bort och få undan snön innan nästa snö är på gång om någon dag. Snöröjarna gör ett fantastiskt jobb och såväl traktorer, snöplogar som lastbilar kör i skytteltrafik för att göra vägarna farbara.

På bilden här ovan är det vanligtvis en trottoar (ja, den är såklart kvar där under den meterhöga snön) och det återstår att se om den hinner röjas klart innan nästa snösmocka som enligt prognoserna kommer snart. Det går ändå bra att ta sig fram, ena sidan av två är skottad så man kan promenera tryggt ute.

Jag måste säga att jag kan bli lite ledsen å snöröjarnas vägnar när man får läsa klagomål på att inte alla g/c-vägar är snöröjda i tidningarna. När det kommit såna enorma mängder snö så tycker jag faktiskt att man får ha lite överseende med att det tar mer tid än vanligt. De gör sitt bästa med att få bort allt och det tar tid.

Idag ska jag försöka få till ett träningspass med rörlighet för att kanske kunna mjuka upp nacken lite grann och hoppas på att det blir lite mildare temperatur ute under tiden. Att jobba vid datorn och att skriva gör ju att det är lätt att fastna lite för länge i samma ställning med huvud och nacke, men jag försöker hålla igång rörligheten för att undvika det.

I väntan på nytt garn till en tröja som dottern önskat sig så har jag börjat med en mjuk och lätt tröja i härligt mohairgarn. Den tröjan har ännu ingen tänkt ägare, så det kan hända att jag kanske behåller den åt mig själv. Det återstår att se.

Jag tycker mycket om att handarbeta som ni vet, och det som är allra roligast är att få ge bort något alster till någon som kanske blir glad för det. Det gör mig allra gladast och jag ser det som en fin win-win, jag får sticka och någon får en tröja, kofta, vantar eller något annat som den kan bli glad över.

Nu är det dags att fortsätta med resten av dagens arbete, men först ska jag fylla på kaffekoppen och fortsätta mjuka upp nacken.

Trevlig tisdag!