Åsa Ågren Wikström

Berlin, stickläsning och Bryssel

Vet ni, jag tyckte att det var ganska nyss som jag uppdaterade bloggen men det är redan en hel vecka sen. Som jag skrev då så är det just nu en mycket rolig men intensiv jobbperiod för mig, där det är mycket infrastruktur på min agenda.

Foto: Tina Merkau

Det blev en tidig revelj på tisdag morgon för att ta första flighten till Stockholm och sen vidare till Berlin för att tala på Scandria Alliance Rail Forum, där jag i egenskap av vice ordförande i Kvarkenrådet EGTS talade och fick förmånen att ta emot tavlan som ni ser på bilden ovan från Guido Beerman som är ordförande för Scandria Alliance och även Minister of Infrastructure and Federal State Planning of Land Brandenburg, då Kvarkenrådet EGTS blev fullvärdig medlem. Himla inspirerande och roligt att träffa vänner från Sverige, Finland, Norge, Tyskland och Italien!

Dessa frågor både engagerar och intresserar mig och det där med att få en vettig bild när man talar i ett ämne som är intressant… tja, inte helt lätt kan man säga 🙂 . Jag talade om det nära samarbete som Kvarkenrådet utgör mellan Sverige och Finland och att vi nästa år firar 50 år av samarbete. So we are in it for the long run, som jag konstaterade. Det var också kul att träffa många nya personer med liknande intresse från våra grannländer och att vi gemensamt kommer att hitta fler samarbeten var ganska tydligt. Från oss längst upp i norr med Kvarkenrådet, till Emilia-Romagna som den mest sydliga delen av samarbetet i Italien, så märks det att vi har mer gemensamt än tvärtom.

När man väl har vant sig vid att ha munskyddet på överallt (förutom i Sverige) så går det faktiskt ganska bra. Jag har fått leta men hittade till slut en juniorstorlek som passar mitt ansikte bättre. De vanliga stora täcker nästan hela ansiktet och då är det svårt att kunna andas utan att glasögonen immar igen. Men som synes så är det barnstorleken som funkar för mig 🙂 . Det börjar snart bli dags att fylla på mitt lager av munskydd, det går ju åt en del när man är på resande fot. För särskilt mysiga att ha på sig länge är de ju inte… Därav begreppet engångs förstås.

På väg hem igen så passade jag på att ägna mig åt lite stickläsning, en ljudbok i öronen och färdigställande av den andra ärmen till tröjan åt dottern. Det bästa av två världar liksom.

Väl hemma igen så hade jag fått ett mjukt paket i brevlådan med nytt garn till nästa projekt. Merinoull av finaste kvalitet som är ljuvligt att sticka med!

Jag lade upp maskor i torsdags kväll då vi kom fram till mamma och pappa och den är så rolig att sticka, så det blev några varv när vi satt och pratade tillsammans under en lugn Allhelgonahelg. Det kan hända att den får följa med mig i handbagaget när jag åker till Bryssel på tisdag, jag tycker om att ha ett handarbete på gång när man reser. Den kommande veckan kommer jag att ägna åt EU Arctic Forum och Europaforum Norra Sveriges (EFNS) rapportörsmöte. Det blir det första fysiska mötet med rapportörerna sen pandemin, och även om det blir ett decimerat sådant så tror jag att det är nyttigt att ses och diskutera. Givetvis med alla restriktioner och försiktighetsåtgärder, det är ju självklart. Avstånd, inga handhälsningar, munskydd överallt och handsprit, utöver förstås att man är dubbelvaccinerad.

Det som blir lite satt på undantag dessa veckor är min egen träning som jag saknar, under veckan som har gått så har jag fått fokusera på att promenera så mycket som möjligt och att kombinera det med ett pass bodycombat och bodybalance. Det är allt, men det kommer andra tider sen och så länge man tycker att det är roligt att träna och ser fram emot det så är det förstås ingen risk att man blir stillasittande för länge. Framför allt så är det min långvariga och regelbundna träning som gör att jag orkar fullt ut både mentalt och fysiskt med intensiva jobbperioder. Balansen ni vet.

Idag är det en solig novembersöndag med några minusgrader, så jag ska nog passa på att tanka dagsljus och ta en promenad inom kort. Och kanske något mer efter det, den som lever får se.

Trevlig söndag!