Vasa – Åsa Ågren Wikström

Veckan har hittills gått i ett ganska högt tempo, i måndags flög jag ner till Stockholm på förmiddagen för att inleda veckan med möte mellan regionledningarna för Västerbotten och Österbotten för att diskutera gemensamma frågor. Denna gång var vårt tema kommande Botnia Atlantica-programmet och eventuella förändringar i det EU-programmet inför nästa programperiod för 2021 och framåt.

Samtidigt så åkte Anders över till Vasa för att Umeå och Vasa gemensamt skulle signera avtalet för den nya färjan som nu ska byggas och vara klar i april 2021. Det är en mycket central och viktig fråga för både Umeå och Vasa, likväl som för Sverige och Finland. Vi har ju haft färjeförbindelse länge och den nuvarande båten (ja, jag vet att det är större än en båt, men ni fattar 🙂 ) har gjort sitt och det är dags för en större för att möta upp behovet av såväl passagerare som frakt.

Det blir verkligen bra att kunna få den mest miljövänligt drivna färjan samtidigt som vi fördjupar samarbetet ännu mer med Österbotten. ????

Vi har cirka åtta mil mellan Umeå och Vasa vilket gör att Vasa är vår närmsta stad och med den nya färjan får vi ett ännu mer smidigt sätt att ge förutsättningar för näringsliv, organisationer och besöksnäring att stärkas. Vi pratar om detta som en blå motorväg och på europeisk nivå är man mycket positiv och intresserad av detta som en förlängning och förstärkning av Ten-T som är transportkorridor genom Europa.

Igår började jag morgonen med att vakna tidigt, ja ni vet att jag tycker att det är lite onödigt när man har en stund ledigt, men det är som det är med det 😉 .

Förmiddagen skulle egentligen ha använts till resande men eftersom jag redan var på plats i huvudstaden så bytte jag om till träningskläder och sprang en halvtimme på löpbandet samtidigt som det ljusnade. Det blev en bra start på dagen och det här med att vara klar med träning innan klockan åtta på morgonen kändes riktigt bra. Få se om det blir fler gånger framöver 🙂 .

Vid lunch så inleddes invigningen av Västerbotten på Grand som i år har gått av stapeln 29 år i rad, så nästa år blir det 30-årsjubileum. Långsiktighet och uthållighet i påverkansfrågor är centralt och trots att det med regelbundenhet kritiseras i lokalmedia så känns det som att det inte är samma ”gnäll” längre, i alla fall inte lika mycket som tidigare år. Förståelsen ökar successivt för att vi som en nordlig region med jämförelsevis långt till centrala Europa och med relativt sett få invånare som därigenom måste samverka med andra för att lyckas förmedla vår kunskap och kompetens och öka attraktiviteten för vår region.

Under eftermiddagen delades Västerbotten Grand Prix ut och i år var det en verkligt bra mottagare i form av Change the Game. I somras fick jag möjligheten att träffa Tom Englén som driver detta i Umeå och hela projektet syftar till att öka barn och ungas rörelserikedom, att skapa det som på engelska kallas för physical literacy. Läs gärna mer på deras sida.

Man har sett att unga i skolåldern idag kan bli sittande upp till 8-9 timmar per dag och det behöver man inte vara expert för att förstå att det inte är bra. För både individen själv och samhället är det stora problem som kommer när barnen växer upp utan att ge sig själv förutsättningar att må så bra som möjligt. Så att röra sig regelbundet är livsviktigt.

Idag och de kommande dagarna väntar möten på SKL och det blir intressant och roligt, precis som det brukar vara. Idag ges nog inget utrymme för träning, men det blir promenader för mig istället så det får vara good enough idag.

Trevlig onsdag!

I torsdags var det regionförbundsfullmäktige som denna gång hölls här i Umeå. Det brukar variera med orten mellan Umeå, Skellefteå och Lycksele för dessa möten. Vi har ett stort län så jag är tacksam för att det denna gång var på hemmaplan, men vet också mycket väl hur många timmar i bil flera av ledamöterna har för detta fullmäktige. För egen del har jag i stort sett genom hela mitt yrkesverksamma liv hittills varit beroende av bil för pendling. Det är de senaste åren sen jag blev Umeåbo som jag har den stora förmånen av att kunna cykla eller gå nästan överallt. Underbar förmån tycker jag.

För egen del var det första gången jag deltog som ledamot på regionförbundsfullmäktige för Region Västerbotten och det jag slogs av när mötet var klart var att det var en så saklig och trevlig debatton. Det lades fram sakliga förslag från talarstolen som diskuterades och förhandlingarna hölls i god ton. Efteråt tänkte jag hur det hade kunnat vara i fullmäktige i Umeå istället om det var lika god ton från talarstolen vid de tillfällena. Då kanske faktiskt fler intresserade personer hade kunnat vilja bli aktiva inom politiken och vilja bidra till att vårt samhälle utvecklas.

Som debattklimatet är i fullmäktige i Umeå just nu så tror jag att många människor blir avskräckta och undrar hur man frivilligt vill utsätta sig för såna dagar. Sanningen att säga så undrar man det ibland själv också efter att ha lyssnat på debatterna under lång tid. Och tyvärr är det samma tonläge oberoende av sakfråga vilket är oerhört beklagligt. Men det är som att vissa tror att de vinner stöd genom att vara otrevliga och det kanske de gör inom vissa grupperingar, vad vet jag. Det jag vet är att jag alltid saknar ett vuxet och resonerande förhållningssätt till de ofta väldigt svåra frågeställningar som fullmäktige har att hantera.

Om fullmäktige hellre skulle fokusera på sakfrågor som kan bidra till att utveckla Umeå istället för semantiska frågor som till exempel när det var nära att fullmäktige skulle besluta att tjänstemän i Umeå kommun enbart skulle vara tillåtna att använda begreppet tjänstepersoner istället för tjänstemän och det blev en sjukt lång debatt om det. Jösses liksom. Här har man gått och tänkt att det är vuxna människor som är anställda inom organisationen och kan tänka själva, men det verkade inte alla ledamöter i fullmäktige tycka.

Bara som ett av otaliga exempel på plakatpolitik som inte ändrar något i sak utan bara är till för att slippa diskutera svåra utvecklingsfrågor. När man kan ägna timmar åt diskussion kring hur många kön (!) det finns, om det är tre eller sju (ja, ni hör ju) och samtidigt knappt ha några synpunkter när ekonomi och hur effekterna av ett av landets högsta skattetryck påverkar Umeås invånare, ja är det underligt att man blir trött.

För min del är det och har det alltid varit helt självklart att se vuxna, friska individer som kapabla att ta hand om sig själv och sin familj och bidra till vår gemensamma välfärd som vi har valt att ha. Som en bra skola för alla, sjukvård som fungerar och är tillgänglig när man behöver den och ett rättssystem som man kan lita på. Det är numera en självklarhet att själv kunna få välja och kanske framför allt ha möjligheten att kunna välja bort. Samma lösning passar inte alla förstås.

Bara att tänka tanken att gå tillbaka till det sjuttiotal jag själv är uppvuxen i är ju svår, då något så bisarrt som fritt skolval, fler tevekanaler än två, fler radiokanaler än enbart public service, fritt internet, andra operatörer än Televerket (Telia för er unga som inte kommer ihåg Televerket 😉 ), ja listan kan göras hur lång som helst.

Poängen är att människor själva ska kunna ta ansvar för sina egna liv och också göra det, och när man behöver hjälp av samhället ska man kunna lita på att det funkar. Som när man blir sjuk eller hamnar i situationer som är övermäktiga. Det är ju avsikten med vårt gemensamma skyddsnät, där kommunen alltid är den som är närmast individen. För att det ska funka måste det offentliga ägna sig åt sina kärnverksamheter och få dem att fungera så väl som det bara går.

Som samtalet ofta går här i norra Sverige så anser många att folk inte klarar av att göra goda val själva utan det är politiken som måste göra det åt dem. För min del får jag rysningar när jag hör hur de kan resonera om friska, vuxna människor som vill välja och kunna få bestämma över betydligt större andel av sina egna ihoptjänade pengar än vad som är fallet i dagsläget.

Men det är klart. Det handlar förstås om makt. Makt över människor, och vill man som den socialistiska sidan öka skattetrycket ännu mer och med andra handen dela ut bidrag så innebär ju det att ännu fler på sikt kommer att komma i en situation där det blir viktigt att hålla sig väl med de som delar ut bidrag. Det är en total motsats till hur jag vill att vårt samhälle ska fungera.

Det offentliga skyddsnätet ska användas när det behövs och till de som behöver. Jag tror att de allra flesta av oss är villiga att betala skatt precis som vi gör och alltid har gjort, för att säkra vår gemensamma välfärd. Om man är säker på att pengarna används till det som behövs och till de som behöver.

Men när man har ett av världens högsta skattetryck och generellt sett en god välfärd men ändå inte upplever att pengarna räcker till, då är det hög tid att titta på vilka prioriteringar man måste göra. Och vilka kostnader som faktiskt finns.

Nåväl, det blev kanske ovanligt öppenhjärtligt, men ni vet att det hjärtat är fyllt av… 🙂

I fredags deltog jag tillsammans med Anders i firandet av Finland 100 år. Landshövding Magdalena Andersson stod värd för en trevlig middag på länsresidenset under fredag kväll.

Under kvällen blev det tid för många framåtsyftande samtal för fördjupat samarbete mellan Umeå och Vasa, och i vanlig ordning även många skratt 🙂 . Ordförande för stadsfullmäktige och tillika riksdagsledamoten Joakim Strand och jag fick möjlighet att diskutera mycket kring flera av våra gemensamma områden och även några nya idéer. Trevligt som alltid!

Det gav även utrymme för samtal om försvarsfrågor med Mikael Frisell, chef Militärregion Nord (eller I19 som vi annars kallar det 🙂 ). För mig som har under 22 år bott i Boden och har sonen som jobbar på A9 så var det lite extra kul att prata om försvaret som ligger mig varmt om hjärtat. Under middagen var det också ett av samtalsämnena runt bordet. Det märks att det är frågor som engagerar och är viktiga, för såväl oss i Sverige som i Finland som genom sin historia har upplevelser av krig närmare i sina generationer.

Igår ägnade jag mig helt åt hemmapyssel, det var dags för min egen högtidsstund och tradition, nämligen att julpynta 🙂 . Julen är min favoritårshögtid och den som känner mig vet att det enda jag har samlat på genom åren är tomtar. Det brukar ränta lika del leenden som höjda ögonbryn när jag berättar det, som när jag säger att jag gillar att handarbeta. Om det är tantvarning på det så bjussar jag förstås på det 😉 . Har ägnat mig åt det sen 1985 så då är det väl snart kanske dags att kliva in i tantstadiet 🙂 .

Hur som helst så är det mysigt att sätta på julmusik och pyssla hemma, och idag har vi tänt första ljuset i adventsstaken. Underbart vackert ute också med en svag decembersol och snö ute. Härligt!

Trevlig söndag!