Kan hon så kan ju jag också

Jag brukar emellanåt läsa andra bloggare för att få lite inspiration och oftast lära mig något nytt. Jag följer ingen annan blogg varje dag, men lite nu och då försöker jag hitta ny kunskap. Vi har ju många duktiga bloggare i landet och många som dels har gjort det länge, dels lever på det.

Tänk bara, för inte så himla många år sen så var det ett jobb ingen kunde ens föreställa sig att det gick att ha eller för den delen tjäna pengar på. Det visar ju att det är svårt för att inte säga omöjligt att veta vilka yrken som kommer att finnas i framtiden.

Som med det mesta så finns det ju fördelar och nackdelar med olika jobb. Igår läste jag ett inlägg av Isabella “Blondinbella” Löwengrip med titeln ”Tråkiga kommentarer” som jag klickade mig vidare på. Sen flera år tillbaka läser jag inte kommentarer då tonen där brukar vara under all kritik. Hennes inlägg läste jag ett par gånger och jag fastnade för hennes sunda och kloka tankar.

Förmodligen är det alls inga konstiga tankar och det är nog många som väljer att vara offentliga som har fått anledning att reflektera över elaka kommentarer från anonyma personer. Om jag läser något som jag inte gillar eller irriterar mig på så väljer jag att sluta läsa det och hitta något annat istället för att låta det ta min egen energi. Har oerhört svårt att förstå av vilken anledning människor orkar bli arga på att t ex Isabella Löwengrip eller andra, oftast unga kvinnor, för att hon berättar om hennes liv och vad hon gör.

Jag tycker att det är imponerande och inspirerande att läsa om hennes olika projekt och att hon väljer att bjuda på så mycket av sig själv. Att hon efter många år som entreprenör väljer att köpa en dyr bil till sig själv borde man ju heja på istället för att bli avundsjuk, mer tänka ”kan hon så kan ju jag också”. Och inte för att alla kan göra det hon gör, men mer tankesättet och sen hitta sitt eget sätt att gå vidare. Eller att de väljer att resa, äta gott och njuta av livet – ja, hur kan man bli störd av det?

Ibland kan jag nästan tycka synd om personer som agerar som nättroll, bara skriver elaka saker och snackar skit. Men den känslan går över snabbt. Elaka personer är inte värda ens den tanken. Näthatet är bekymrande och baksidan av öppenheten, särskilt drabbade är unga tjejer som tar plats i debatten, näringslivet eller samhället i allmänhet.

Jag hoppas bara att de inte väljer att sluta vara den de är, även om det är en tuff sak att be om. Om man ändrar sitt sätt att vara på grund av otrevliga personer så får de ju som de vill. Onda människor kan inte få vinna, även om det är orimligt att tänka att unga tjejer ska behöva ta konsekvenserna av dem. Det behövs att människor runt omkring en säger ifrån, och säger ifrån offentligt. Ju fler vettiga personer som pratar om detta, desto starkare kan nätverken runt unga tjejer bli.

Umeälven löpning

Tidigare i dag så tog jag på mig träningskläderna och tänkte ta en promenad längs Umeälven, men så blev det en blandning av joggning och löpning istället 🙂 . Trots blytunga ben så var det skönt att få några kilometer i dem. Har funderat en hel del på detta blogginlägg under den tiden också, det är ett ämne som berör mig mycket. Tror tyvärr att jag kommer att få anledning att återkomma till ämnet framöver, trots att jag skulle önska att personer som sitter bakom sina tangentbord och häver ur sig mängder av otrevligheter och påhopp bara skulle lägga av med det och istället ägna sig åt sitt eget liv.

Om en stund kommer en av mina bästa vänner hit för ett kort besök och det ska bli kul att hinna prata och käka en bit mat tillsammans. Semester är verkligen skönt.

Trevlig söndag!

 

Näthat och märklig rubriksättning

Ser att regeringen har lagförslag som är ute på remiss om näthat och att enskilda användare ska kunna straffas för hot och kränkningar som publiceras på deras Facebooksidor. Det är bra att lagstiftningen uppdateras, för trettio år sen var ju möjligheten att sprida förtal och bilder mer begränsad än idag. Jag fascineras ofta på ett negativt sätt över att vissa människors förhoppningsvis normala spärrar verkar släppa totalt när de kan gömma sig bakom ett tangentbord. Att det verkar bli mer och mer normaliserat att man skriver elaka och rent kränkande saker som man knappast skulle säga om man stod öga mot öga. Inte okej. Det är svårt att förstå hur man så fullständigt tappar konceptet och inte ägnar en tanke åt hur mottagaren kommer att uppfatta det eller känna sig. Undrar ofta var sunt förnuft och vanlig hyfs tog vägen.

Särskilt utsatta kan förstås våra unga bli. Inte alla, men det räcker om en enda unge utsätts för näthat. Återigen, att stanna upp en stund och fundera över hur man själv skulle må eller känna sig om man fick samma meddelande som man ska skicka åt någon annan vore en välgärning.

Apropå hur saker kan förvrängas och vridas så måste jag dela med mig av en av många märkliga upplevelser som man får vara med om. Igår kväll käkade jag och Anders middag då Folkbladet ringer och söker maken. Man undrar ju alltid vad som har hänt när lokalmedia ringer och ringer en fredagskväll, om det är något av stor påverkan som har hänt. Typ ett attentat eller i den digniteten. När Anders svarat och sen lagt på så berättar han att det var en fråga om han hade deltagit på en konferens om arbetsmarknadsfrågor som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) hade arrangerat i Uppsala under torsdagen och fredagen. Svaret blev nej, och att han sa att han inte ens visste om att konferensen hölls. SKL arrangerar många konferenser i många olika ämnesområden under året, det är en del av deras uppdrag.

Enligt uppgift i media så hade middagsunderhållningen på kvällen varit artister från Barnkanalen som tydligen hade haft med ett inslag av poledancing i sitt nummer. Detta hade fått epitetet “strippshow” men tydligen hade inga kläder tagits av. Däremot så går det inte att utföra akrobatik med långbyxor på sig, så det verkar som att de hade varit klädda ungefär som friidrottare med korta byxor och en top. Detta var bakgrunden till de frågor som Anders fick svara på.

När vi kollade nyheterna i lokalmedia imorse så visste vi inte riktigt om man skulle skratta eller gråta åt hur det går att vinkla en icke-nyhet.

Rubriksättning

Det är ju mycket märkligt och ganska skrattretande faktiskt. Anders är styrelseledamot i SKL och Peter Olofsson (S) är ersättare. Ingen av dem var på konferensen, men ändå “förnekar de inblandning”. Det verkar vara kvällstidningsjournalistik som är idealet gällande rubriksättning. Nå, nu var ju detta en sak som enkelt går att skratta bort. Men det blir också ett exempel på vilket ansvar som journalisten och ansvarig publicist har och hur enkelt det är att förminska och förlöjliga personer. Och att man som offentlig person förväntas behöva stå ut med mycket.

Vi valde att fnissa åt innehållet i artikeln denna gång och det är många som har gjort samma sak via sociala medier.

Trevlig lördag!