Åsa Ågren Wikström

Allt är bättre än inget och att ta en dag i sänder

Veckan har börjat med arbetsutskott i Regionala Utvecklingsnämnden och där har vi föreslagit beslut på en stor mängd projekt i regionen som bådar gott för framtiden och länets fortsatta utveckling. Igår ägnade jag nästan sex timmar åt inläsning och förberedelser inför denna vecka, det tar förstås tid att läsa in sig på alla olika ämnen som ska upp till beslut. Men det är också väldigt intressant och ger en god bild över mycket som pågår.

Så här i coronatider så är det redan några uppdrag och resor som har blivit inställda på europeisk nivå för min del. Just nu så tar vi dag för dag och ser utvecklingen, enbart idag har jag fått ytterligare två konferenser i Bryssel inställda och det är bra att jag hade både omboknings- och återbetalningsbara biljetter så det inte blir onödiga kostnader. Även om det är för sånt som man inte själv kan råda över så känns det dumt att inte kunna få igen pengarna för resor och boende. Men som sagt så har det inte hänt än och jag avvaktar ett tag till med nya bokningar, åtminstone fram till påsk.

Jag trivs riktigt bra i vårt nya hemmakontor som nu är klart, det som jag nog möjligen har kvar att göra är att kanske byta gardiner och eventuellt se om vi ska hitta varsin snygg ståmatta till skrivborden. Vi har nämligen inga kontorsstolar hemma vid våra skrivbord, åtminstone så börjar vi så. De senaste fem-sex åren har jag jobbat stående och när man väl har vant sig vid det så är det en behaglig arbetsställning. Det känns mer vilsamt för kroppen att kunna stå upp än att sitta länge.

Imorse när jag vaknade så kan jag meddela att det inte kändes direkt vilsamt i mina vader efter helgens löpsvängar 😉 , det tog en stund att mjuka upp musklerna för att inte behöva gå med så stapplande steg 🙂 . Men jag är glad och nöjd med en halvmils löpning i lördags och åtta kilometer igår, så det var definitivt värt det.

Jag har ju inte haft möjlighet att kunna springa på några dagar innan så det var ganska pigga ben och förvånansvärt bra flås på båda löpturerna vilket var riktigt roligt. Dessutom så blev jag riktigt överraskad över att jag satte pers på mina kilometertider båda gångerna! Jag kollar inte alls på tiden eller klockan när jag springer, jag tränar på att känna efter hur kroppen och knoppen känns istället. Men efter träningspasset så var det en trevlig överraskning att titta på summeringen av passet!

Både tiden och känslan efter passen under helgen gjorde att jag nu verkligen ser fram emot och längtar till nästa löpsväng. Tänk om jag för några år sen hade kunnat tro att jag faktiskt skulle känna så (!). Men det om något är väl ett fint bevis på att det aldrig är försent att börja.

Belöningen i form av att känna sig piggare och starkare är riktigt fin och att kunna uppskatta vad kroppen faktiskt förmår göra samtidigt som man inte tar det för givet, det är något som jag önskar att så många som möjligt får uppleva. Börja med en promenad eller någon annan rörelse som passar för dig och tänk på att all rörelse är bättre än ingen. Det behöver ju inte vara allt eller inget för att man ska få en bra effekt för sitt eget välmående tänker jag.

Trevlig måndag!