Åsa Ågren Wikström

Snart vänder det igen!

December är här och julen knackar snart på dörren. Jag som verkligen tycker om just december då jag får ta fram mina tomtar och julpynta, ser fram emot lite kommande ledighet också. I år blir ju inte julen alls som den brukar vara, och jag hoppas bara att alla håller sig friska så vi gemensamt klarar oss igenom denna tid med korta dagar och lite dagsljus.

Pandemin är förstås jobbig på många plan för de allra flesta av oss, främst förstås för att man inte vill att ens nära och kära ska drabbas, men också för de konsekvenser för hela vårt samhälle som vi ännu inte har sett slutet av. Vi försöker handla lokalt för att stötta handeln, vi vill ju ha kvar våra butiker och service när vi är igenom detta. Jag försöker också tänka bort att jag “borde” laga helgmaten själv och istället köper vi take away från våra restauranger för att göra vårt för att bidra till en näring som har det jättetufft just nu.

Likaså så har jag försökt boka tider hos frisören med lite tätare mellanrum än vanligt, också det för att göra mitt lilla för att stötta företagen lokalt. Det blir ju förstås en win-win när man själv får en stunds ompyssling och sen känna sig lite fräschare även hemma 🙂 .

Som ni vet så brukar både jag och maken vanligtvis läsa ganska mycket, och vi brukar ta en regelbunden sväng förbi Åkerbloms bokhandel här i Umeå. Det gjorde vi i söndags också, och då köpte vi bland annat denna bok som jag tänkte börja med nu. Det är en rejäl tegelsten på nästan 850 sidor, så den största utmaningen blir nog att orka hålla den när jag ligger och läser innan sovdags 🙂 .

Igår kväll läste jag ut denna oerhört läs- och tänkvärda bok av Björn Natthiko Lindeblad. Den gav mig mycket, skratt (eller fniss åtminstone och varma leenden), några tårar och framför allt en känsla av ännu större tacksamhet. Läs den!

Pandemin och konsekvenserna av alla inställda resor som istället ställs om till digitala möten, gör ju att man istället får en hel del tid till förfogande hemma. För egen del så vet ni att jag tycker mycket om att träna, vilket jag försöker göra varje dag. För att jag kan och för att jag tycker att det är roligt och ger mig energi. Men tiden utan att resa har också medfört att jag för första gången denna tid på året på kanske femton år eller mer, faktiskt fick lust och ork att göra en egen pepparkaksdeg och sen dagen därpå baka pepparkakor.

Resultatet blev också riktigt gott! Så trots att ingen vill att pandemin ska fortgå, så försöker jag ändå tänka att så länge vi får vara friska så får vi ta tillvara på tiden hemma och göra annat istället.

I förrgår blev jag helt klar med tröjan som sonen har önskat och som jag sen stickat. Jag blev faktiskt nöjd med resultatet och nu är den på väg till honom i ett paket. Om vi har riktigt tur så kanske, kanske vi kan ses under julen. Det tror jag att de flesta av oss längtar till, att träffa sina nära och kära. Men tills dess så ser jag fram emot att facetima och ändå få se tröjan (och sonen förstås) provas! Det var så roligt att även han önskade sig ett handarbete av mig, dottern har fått några tröjor innan så det var kul att få ge något åt honom också.

Nu är det dags för nästa pyssel, men det är ännu lite hemligt så jag lovar att återkomma med det senare 🙂

På en av våra lunchpromenader kändes det så fint att kunna föreviga solen, låt vara något lågt stående på himlen, men ändå så välgörande! Jag gör mitt bästa för att försöka hinna med en sväng ute varje dag, särskilt nu när dagarna är så korta. Dagsljuset blir viktigare för varje år tycker jag, och det är ju något som vi i vanliga fall prioriterar på sydliga breddgrader just under den mörkaste perioden på året. Så blir det ju inte i år förstås, så då får man göra det man kan hemma helt enkelt. Men snart vänder det igen!

Trevlig torsdag!