Andra advent är här och jag tycker om att tända ljus, vilket märks tydligt på mängden ljus som går åt här hemma just nu. Men levande ljus (under uppsikt förstås) är något som jag väldigt gärna vill ha, det är något visst med det. Idag är det grått väder och mängden dagsljus är försvinnande liten, men jag tänkte ändå tillsammans med maken ta en promenad om en liten stund. Allt dagsljus är ändå bättre än inget.
Både idag och igår har jag ägnat några timmar åt arbete, men snart börjar jag känna mig ganska klar för idag i alla fall. Jag brukar summera veckan som gick och förbereda mig inför den kommande på söndagar, och idag är inget undantag.
Boken som jag läste ut under veckan och även skrev några rader om i förra blogginlägget, av Björn Natthiko Lindeblad “Jag kan ha fel”, har varit en sådan som stannat kvar i sinnet. På ett bra sätt alltså 🙂 . Den är skriven med sån värme och känns nästan som en filt för sinnet, och min amatörmässiga analys av det är att för mig så beror det nog mest på att det inte är en gör-så-här-så-blir-du-lycklig-bok. Utan mer med perspektivet “så här gjorde jag”. Den handlar om författarens egen resa från ekonomisektorn via munklivet och tills idag, och det är så många tänkvärda perspektiv i den.
Veckan som gått har varit ganska intensiv med ganska många sammanträden, men också med en känsla av att många av oss nu börjar känna att julen och kanske lite ledighet stundar. Jag avrundade veckan med kanske det allra mest energigivande mötet för min del, nämligen i ett mentorskap där jag har den stora förmånen att få lyssna och bidra med mina erfarenheter och tankar. Som ni vet, ni som har följt mig en tid, så har jag genom livet och karriären haft egna mentorer under olika perioder och alla har där och då varit det jag behövde för att få andra perspektiv.
Det börjar vara ett tag sen sist jag själv hade en mentor, och det är kanske den mentor som sammantaget har betytt allra mest för mig. Att få ha förmånen av att få ta del av en erfaren och klok person som är genuint intresserad av att lyssna är en riktig gåva. Det är också en vänskap som betyder mycket och vi har fortfarande kontakt emellanåt. Senast vi hade kontakt så berättade jag om att jag nu får möjligheten att själv vara mentor och de värmande orden som jag då fick tillbaka bär jag med mig i hjärtat.
Som ni vet så är jag styrelseledamot i Moderatkvinnorna Sverige, och där ansvarar jag för vårt nationella mentorskapsprogram som vänder sig till kvinnor som har kommit en bra bit på väg i sitt politiska uppdrag. Som en fin bonus har jag också möjligheten att få vara mentor och känner att det är ett fint sätt att försöka ge tillbaka av det jag själv har fått ta del av under åren, på engelska har de ett fint uttryck som är “Pay it forward” och det tilltalar mig.
Jag tycker också att jag själv lär mig varje gång jag får lyssna på en annan persons resonemang och bolla idéer i olika frågor, och jag känner mest att det är en förmån för min egen del. Men om jag också har möjlighet att lägga till mitt eget perspektiv med mina erfarenheter så är jag glad för det. Just dessa möten är något som jag ser fram emot varje gång.
En av många följder av coronapandemin är att tiden hemma kan ägnas åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen handarbete. Jag färdigställde ju som ni såg i förra inlägget tröjan som min son hade önskat sig och den kom fram som den skulle (puh) och han blev så glad över den (och jag!) 🙂 .
Just nu håller jag på med ett litet än så länge hemligt pyssel, men det är snart klart och då väntar nästa projekt. Jag har några olika varianter av garn hemma, så beroende på vad jag får lust att sticka som nästa sak så får vi se vilket garn som ska användas. Känslan av att ha garn som väntar på att få bli något användbart tycker jag om. Likaså om jag hittar några mönster (som jag gjorde igår kväll innan läggdags) så brukar jag spara dem som idéer och se om de blir av eller inte.
Det är lite samma sak som med träningen för min del, avsaknaden av prestation eller liknande är total och det är helt enkelt en avkopplande hobby. Nåja, under ett träningspass så är det för all del inte direkt avkopplande, men efteråt 😉 . Handarbetet är härligt att ha i händerna i tevesoffan och om man nu ska försöka se något positivt med denna pandemi, så är det att jag har fått både mer tid, lust och energi för mina olika intressen.
Sen är det ju bara att hålla i och hålla ut tills dess att vaccinet är på plats och att viruset slutar kontrollera världen. Och tvätta händerna.
Trevlig söndag!