Idag har jag ägnat mig åt massor av administrativt arbete, det är otroligt egentligen hur stor mängd av jobbet som inte syns men om det inte utförs så märks det. Planering av kommande resor för mina olika uppdrag, fylla på min ständigt pågående att-göra-lista, förbereda för kommande sammanträden och så har jag min växande hög med olika typer av inläsningsmaterial.
Jag mår som bäst när jag kan vara hyfsat påläst inom de olika områden jag verkar i, och det varierar ungefär hur mycket som helst. Spännvidden mellan infrastrukturfrågor, hälso- och sjukvård, regionala utvecklingsfrågor, sammanhållningspolitiken inom EU, skenande ekonomi, ja frågorna saknar varken tyngd eller relevans. Och såklart går det inte att ha expertkunskap inom alla områden, och det är ju inte meningen heller. Det är ju därför det finns kompetenta och sakkunniga inom alla områden.
Jag är i alla fall glad över att äntligen kunna komma in i alla system och börja få koll på de kommande ärendelistorna. Ett stressmoment mindre.
Denna vecka är det sportlov här i Västerbotten och tack vare det är det inte lika intensivt på mötesfronten, något som jag uppskattar som variation. Det ger också tid just till inläsning och andra förberedelser. Plus att jag nog ska försöka hålla i min egen träning också, det är ju en bonus att kunna göra det så mycket som möjligt.
Jag har uppdaterat almanackan och ser att de kommande veckorna, ja i stort sett fram till i maj är ganska chokade med uppdrag, resor och möten. Så jag har bestämt mig för att i alla fall ha som ambition att försöka boka in tid för egen träning också. Mest för att den ska bli av och kunna prioriteras. Jag vet nämligen av åratals beprövad erfarenhet att när det är fullt upp så är det lätt att avstå från träningen. Men för min del vet jag att det är då jag behöver den som bäst. För att orka helt enkelt.
Sedan årsskiftet har jag hittills lyckats hålla min ambition med att få till olika former av träning eller rörelse fem eller sex gånger per vecka och det märks verkligen att jag har en högre energinivå än tidigare. Det tar ju lite tid att få kroppen och metabolismen att förstå att det är det som gäller nu, men när man väl har kommit dit – wow liksom!
Så igår när jag och maken kom från ett bra pass på Iksu plus där vi brukar träna, så kände jag en känsla av eufori som jag verkligen önskar att alla får uppleva. Ni vet den där känslan när allt bara landar och funkar som man vill. För min del så blev det en halvtimmes löpning och sen lika länge styrketräning. Känslan var att jag hade kunnat hålla på nästan hur länge som helst och det är så ljuvligt. Sen gör man ju såklart inte det 😉 . Men känslan, den var obetalbar.
Varje vecka blir det en eller två vilodagar och jag är ju verkligen inte på mer än en glad-motionär-nivå och har heller inga andra ambitioner än att se min träning som ett livslångt och roligt projekt. Om man får lyckan av att ha en fungerande kropp som inte krånglar i onödan så är jag tacksam, och att man håller så länge som det nånsin går förstås. Så jag försöker göra det jag själv kan påverka och bidra med, nämligen relativt vettig kost (inga dieter, jag gillar att äta god men hälsosam mat) och lämplig träning.
Ni vet, den bästa träningen är ju den som blir av och att sätta förbud på vad man inte får eller ska äta funkar inte så bra för mig. Jag försöker istället tänka vad jag vill äta och mår bra av. Det är mycket lättare 🙂 .
Trevlig måndag!