Nu är vi inne i sista veckan innan jul och idag är det årets sista kommunfullmäktige här i Umeå. Imorgon är det regionstyrelse och efter det ser jag fram emot att börja runda av arbetsåret som har varit exceptionellt bra för min del.
Det är inte riktigt dags att summera hela året ännu, men jag är mycket glad och tacksam över att mitt arbete under 2023 har landat väl och gett goda resultat. Även om det kanske tangerar lite skryt, så är jag nöjd över vad jag har åstadkommit i år, kanske i synnerhet på EU-nivå med arbetet med avloppsdirektivet.
Förra veckan reste jag till Karelen i östra Finland på inbjudan av förre ordförande för Regionkommittén och en god vän och kollega, Markku Markkula, som på hemmaplan är ordförande i Region Helsingfors-Uusimaa. (Vanligtvis så har vi mer formell klädsel, så det var också en liten bonus att få ha funktionella leisure-kläder. Sånt man behöver i vinterskogen utomhus således.)
Tillsammans med kollegor från Regionkommittén från Portugal, Irland, Finland, Estland samt forskare och kollegor från Italien, Nederländerna och Belgien så arbetade vi med skogsfrågor från många olika perspektiv.
Överläggningarna och sammanträdena inleddes i Joensuu på universitetet i vad de själva benämner som Europas skogshuvudstad. Fokus för mitt talarpass låg på hållbar tillväxt i skogssektorn och skogens multifunktionalitet, eftersom skogen är så mycket mer än enbart träd eller rekreationsyta. Forskning, kännedom och kunskap om hur vi i norra Europa och Norden använder och ser på skogen var ämnen som jag berörde.
Därför passade det mycket bra att jag på tisdagen kunde besöka Komatsu Forest i Umeå tillsammans med styrelsen för Kvarkenrådet EGTS där jag är vice ordförande, för att lära mig mer om deras förutsättningar och framtida utmaningar i skogsnäringen. Direkt därifrån var det dags att styra kosan mot Finland för min del.
Från Joensuu åkte vi sedan en timme norrut till Koli National Park i norra Karelen för att fortsätta arbetet och samtidigt få en god förståelse för skogens diversifierade användningsområden. Efter att ha kompletterat lagren med funktionskläder så fick vi uppleva det många av oss från norra Sverige och Finland gärna delar med oss av – tystnaden i skogen.
Högst upp på berget Koli samtidigt som dagsljuset övergick till mörkt så fick vi gott om frisk luft och total tystnad. Ljuvligt. Inga motorljud från varesig luften eller marken, snön som isolerar och dämpar ljud, och om man stod riktigt stilla en stund och blundade kunde man verkligen höra skogens tystnad.
Väl nere från bergstoppen igen så fick vi varm finsk glögi, som är väldigt likt vår svenska glögg fast med något annorlunda kryddning. Och ja, för den som undrar så var den alkoholfri. Nämligen mycket godare så om ni frågar mig. Stunden i skogen gav många nya insikter för våra vänner som inte tidigare fått möjlighet att uppleva detta i vintermiljö.
Efter upplevelsen i Koli nationalpark, så fortsatte vi överläggningarna och samtalen i Vaikonloma, ungefär en timme från Kuopio. Även här bjöds vi på nya upplevelser utomhus i vinterklimat, och för min del är det mycket som påminner om Norrbotten där jag växte upp.
Det blir rätt intensivt under ett par dagar, men flera kommande samarbeten inom skogsfrågorna initierades och jag ser fram emot att kunna vara en del av det framöver. Jag delade stuga med min goda vän och kollega från Irland, och fick många nostalgiska minnen från barndomen. Bara en sån sak som att man inte låser dörren och att nyckeln sitter i låset på utsidan av dörren. Eller att det är helt tyst och mörkt ute, inga ljuskällor som gatubelysning eller skyltar som lyser. Endast fasadbelysning på stugan och julgranen. Vackert.
Varje stuga hade en vedeldad bastu som man efter dagens sammanträden kunde koppla av i, en självklarhet i Finland. Mycket mycket skönt. Vila för både kropp och knopp, och just det faktum att det är vedeldat ger en så mycket mer behaglig värme och upplevelse i bastun. Fönster i bastun så man kunde kontemplera en stund och se stjärnorna. Som poesi för själen.
Intensiva dagar, men också många bra diskussioner inom den basnäring som skogen är för oss. Tidsskillnaden gör också att man får tidigare morgnar än på hemmaplan, så för att hinna hem i rimlig tid på fredagen så blev det uppstigning kl 03. Finsk tid, vilket är 02 svensk tid. Så utan att överdriva så var jag rätt trött när jag kom hem på eftermiddagen. Som alltid är det borta bra men hemma bäst, men dessa dagar gav betydligt mer energi än de tog. Förmodligen för att man fick förmånen att jobba en del utomhus i skogen.
Nu lackar det mot jul och jag ser fram emot vilsamma dagar under julhelgerna, förhoppningsvis med tid för både kropp och själ. Som träning, handarbete och familjen.
Trevlig måndag!