Åsa Ågren Wikström

Alltså ibland lessnar jag rejält

I lördags deltog jag och Anders på Umeå universitets årshögtid, vilket jag skrev om tidigare. Jag kände mig fin i den klänning som jag beställt mönster och köpt tyg till och som min mamma sen sytt. Hon är så himla duktig på att sy och dessutom kan hon konsten att få det att se mycket elegant och exklusivt ut, trots att den faktiska kostnaden är låg. Fint blir det förstås om man har en skräddarsydd klänning som den som min mamma har gjort åt mig.

Ny balklänning

Att folk ständigt verkar ha åsikter om vad jag gör och på vilket sätt och kanske framför allt att jag berättar om det, är jag van vid sen många, många år tillbaka. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte bry mig om det. Att bittra personer sitter vid tangentbordet och anonymt kastar ut sig elakheter är tyvärr en mörk baksida av sociala medier och de andra sätt för öppen kommunikation som jag gillar.

Det är ju heller ingen idé att bemöta dem som inte vill diskutera sakfrågor ( och det är det inte många som vill, det ska gudarna veta, förutom de som också är intresserade av sakfrågor och de är mycket sällan oförskämda ), utan väljer att kommentera utseende och andra personliga egenskaper hos mig. Emellanåt kan jag faktiskt tycka lite synd om så små människor som inte har mer intressanta saker att ägna sig åt i sitt eget liv, utan som istället med ett nästintill maniskt intresse känner att de måste följa det jag sysslar med.

Jag har sagt det så många gånger under åren, men det verkar tåla att upprepas. Om det är så att man stör sig så mycket på mig som person, hur jag är ( vilket det bara är mina allra närmaste som faktiskt vet ) och hur jag ser ut, vem jag är gift med eller vad jag väljer att ägna min fritid åt, så är det ju faktiskt ganska lätt ordnat. Man behöver ju helt enkelt inte läsa det jag skriver eller följa mig i sociala medier.

Tyvärr så upphör jag ju inte att förvånas, eller rättare sagt så är det många år sen jag har slutat att förvåna mig eller knappt ens orka höja på ögonbrynen, över att lokaltidningen VK väljer att publicera insändare som denna här nedan som fanns i dagens tidning (tisdag 25/10 -16). Det är ju inte svårt att förstå deras så kallade “nyhetsbedömning” i denna del, det följer samma mönster som det har varit under några år nu. Det lär nog bemötas med att “det speglar vad folk pratar om” och “alla måste få komma till tals”. Skvaller kan man också kalla det, typ Se & Hör. Så mycket skit som de valt att publicera om mig som person  under flera års tid är faktiskt inte okej.

Jag kommenterar inte sånt vanligtvis, det är liksom ingen idé det heller. I vissa fall är tystnad mer talande menar jag. Jag brukar hellre ägna min energi och tid åt sånt som faktiskt ger mig positiva saker. Som att umgås med min familj och vänner, träna, handarbeta eller göra annat som jag tycker om.

Men det är klart, trots allt är man ju inte mer än människa och det händer att jag faktiskt lessnar rätt rejält på sånt här. Som nu. Detta kan man ju tycka är relativt oförargligt och harmlöst, och till viss del kan jag väl hålla med om det. Det är ju absolut inte så att jag går omkring och funderar på det här hela dagarna, alls icke.

Det handlar mer om en systematik i detta och det offentliga samtalet och jag har genom åren pratat med många vänner och bekanta som ger uttryck för att de “aldrig nånsin” skulle vilja bli omskrivna på det sättet i media. Vilket gör att några av dem inte har velat ta på sig offentliga uppdrag eller säga sin mening i någon fråga i ett offentligt sammanhang. Och vad får vi för samhällsklimat då? Inte okej.

Det är av den anledningen som jag tycker det är extra anmärkningsvärt att lokalmedia anser att “nyhetsvärdet” är så stort att man måste publicera en insändare som denna. Men jag vet också att det är länge sen man såg människan bakom detta och det är en del av offentligheten som man tydligen får ta. Och det är klart, att bemöda sig om att ens faktakolla detta är ju kanske att begära för mycket. Att jag hade en dyr klänning är inte sant, inte heller att landstingsrådet hade en respektive med sig. Det enda som är sant i detta är att jag och maken var där. Men VK väljer ändå ut denna webbinsändare bland de övriga ( som för övrigt handlade om regionfrågan ) från samma dag. Lågt.

 

VK insändare

Denna så kallade “anställd på Nus” ( Norrlands Universitetssjukhus ) som inte ens verkar våga stå för sin åsikt och själv verkar vilja delta på årshögtiden, skulle jag ju kunna tipsa om att i så fall kontakta de som faktiskt bjöd in en stor mängd personer till deras egen högtid där “Moderaternas ledande politiker” var i kraftfull minoritet, ja Umeå universitet alltså. Fast det är klart, skriver man såna insändare så är ju syftet ett helt annat.

Av rent beteendevetenskapligt intresse är det ju hyfsat fascinerande att det alltid ska vara så enkelt att snacka skit på ren svenska, istället för att säga någonting bra om någon vem det vara månde. Ta en funderare nästa gång du sitter runt ett fikabord på jobbet eller i något annat sammanhang och lyssna in hur stor del av samtalet som blir av negativ karaktär. Det verkar alltid vara lättare att hålla med om negativa och nedsättande kommentarer, oftast om kvinnor och utseende av någon anledning, än det är att faktiskt säga något bra om någon annan. Undrar varför egentligen. Så onödigt.

Själv brukar jag tänka att jag som person inte blir sämre/mindre bra på något för att jag säger att någon annan är bättre på vad än det nu gäller. Eller ser bra ut för den delen. Att vara snäll och ge fina kommentarer om någons hår, kläder eller annat tycker jag att man förstås ska göra, det mår alla bra av. Både den som ger komplimangen och den som får den. Beroende på hur den ges förstås. Men ni är kloka, ni förstår nog vad jag menar.

my-religion-is-very-simple-my-religion-is-kindness

Jag är också glad och tacksam över att jag numera har några år på nacken och inte längre är i början av mitt vuxenliv, det tar tid att både få skinn på näsan och emellanåt kunna koppla på gåshuden och låta saker rinna av. En person som är mycket duktig på detta och trots sin relativt unga ålder ( även om jag också hade två barn och företag i hennes ålder, men det var ju rätt länge sen nu 🙂 ) och som är värd mycket cred är Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella. Trots att hon sannolikt fortfarande får ta emot en hel del mindre trevliga kommentarer, så fortsätter hon att vara den hon är med ett vänligt tilltal och satsar på sig själv, sin familj och sina företag. Well done!

Trevlig tisdag!