Åsa Ågren Wikström

Det är fullständigt åt helvete!

Jag börjar med att be om ursäkt för kraftorden som jag använder här och som jag vanligtvis brukar försöka undvika. Det finns ofta andra sätt att få fram det man vill säga. Men i detta fall känns det som i underkant. Mer om det lite längre ned.

Idag är det samhällsfrågor för hela slanten för mig, det är sista måndagen i månaden vilket är lika med kommunfullmäktige. Dagordningen är rejält lång, tjugoen (!) interpellationer och sju enkla frågor, utöver motioner och andra ärenden som detaljplaner och årsredovisning.

Vanligtvis brukar en interpellation ta typ en timme, och i skrivande stund är det den första som debatterats och precis avslutats. Det är Anders som har interpellerat om att Umeå bör införa betyg från fyran, vilket S och resten av vänstersidan är emot. Mycket märkliga inlägg att lyssna på, det handlar ju om att ge våra barn förutsättningar att klara kunskapskraven och målen. V försöker i sedvanlig ordning kleta på M åsikter som att vi är elitistiska och enbart ser till de högpresterande och struntar i ”de övriga”.

Det är ytterst beklämmande, men tyvärr precis som det brukar vara. Att det är tvärtom i verkligheten är inget som passar in i V:s beskrivning. Ordning och reda med studiero gynnar förstås alla, men allra mest de elever som behöver mest stöd och hjälp. Såklart.

Det blir med andra ord en lång dag.

Igår somnade jag med ett starkt obehag i magen efter att ha läst om tidigare riksdagskollegan Jörgen Andersson, vars fjortonårige son blivit misshandlad och trakasserad av en mobb på skolan. Varför? Hans pappa är moderat.

Alltså. För att hans pappa är moderat.

Jag mår illa av medkänsla med såklart Jörgen och hans familj, men framför allt med hans son. Det är ett högt pris som får betalas för att engagera sig i att göra samhället bättre genom att engagera sig politiskt. Åt helvete för högt. Ursäkta språket men detta upprör mig så oerhört.

Det är för få människor som vill engagera sig i demokratiska organisationer och ännu färre som vill ta på sig uppdrag. Att ens närmaste drabbas är avskyvärt och något man har svårt att värja sig mot. Det man själv får ta för sitt engagemang är en sak och oftast mer än nog, men när det drabbar ens familj så är det rent ut sagt för jävligt på ren svenska.

Alla som gnäller på att ”politiker” har det så bra, skor sig och får ”feta” arvoden, till alla dem skulle jag i så fall vilja ställa frågan – om allt är så bra och ”lönsamt”, varför i hela friden engagerar ni inte er själva? Vad tycker ni i så fall är alternativet till det demokratiska system vi har? Mörka krafter som vill ha revolution är ju otäcka. Det räcker ju att se sig om lite i världen för att tämligen snabbt kunna inse att alternativet avskräcker, Nordkorea, Cuba eller andra diktaturer.

Men det är ju alltid enklare att gnälla på sidan om, än att själv kliva fram och sakligt diskutera aktuella frågor. Då kanske även fler skulle förstå att förvånansvärt få frågor är svart eller vitt, allra oftast finns det många avväganden att göra, kanske allra mest på kommunal och lokal nivå.

Trots detta, trevlig måndag!